christinamedcompany

Att vara orolig för sina barn är bannemig något av det värsta som finns, inte sant?


Igår hittade jag två knutor, stora som ärtor i nacken på Leo.
Han har småtempat i ca. en månads tid, vilket vi kollat upp men det var inget sades det. Det är ju mycket sånt nu, storebror på dagis och denna årstid. Men klart man blir bekymrad.
Anywho... Han har varit lite vajsing med mat och sömn senaste veckan, inte riktigt kommit till ro.
Jag ringde då ner till INKOMPENTENScentralen, eller ja vårdcentralen, som tycker vi ska avvakta ett par veckor.
Jo men tjena, säga det till nojiga hönsmamman Christina. Tack men nej tack.
1177 bidde det. Som i sin tur tyckte vi skulle in till barnakuten, och på med dojjor och vantar så vart vi på väg.

Inget allvarligt. En infektion i lilla bebiskroppen med svullna lymfkörtlar. Tack och lov.
Man vill alltid tro det bästa men visst finns tankarna, tänk om?
Han satt så fint och bara stirrade med sina stora blå ögon, med dreglet hängades när hon stack honom i fingret.
Duttiga lille pojken.
Han firade med Naan, vi stora med Donken.


Pappa D har deckat med Bastian i växasängen. Leo ligger och sussar böjd som en liten ostbåge.
Och jag, ja jag sitter här och skulle kunna somna i sittade position.
Ska nog fortsätta på sagoboken jag skriver/ritar till Bastian.


Det var nog allt för mig. Nu har jag fått ventilera. Tack.